Schiermonnikoog utan bilar

Photo: Wikimedia Commons

Jag står på däck på en färja som lämnar Lauwersoog, och diesellukten blandas med den skarpa, metalliska doften av Vadehavet. Mina ögon tåras, inte för att jag är rörd, utan för att Nordsjövinden försöker flå ansiktet av mig. Det är välkomnandet till Schiermonnikoog. Det är en platt, sandig landremsa där nederländarna bestämde att bilar inte var välkomna, och ärligt talat är det det bästa beslut de någonsin tagit. Om du letar efter en resort med poolbar kan du vända direkt. Det här är en plats för folk som inte har något emot sand i strumporna och salt i håret.

Lera salt och total tystnad

Schiermonnikoog är i princip en gigantisk nationalpark med en liten by påhängd. Stämningen är avskalad och funktionell. Eftersom turister inte får ta med sig bilar har hela ön en märklig, underbar tystnad, som bara bryts av rasslande cykelkedjor och vindens konstanta dån genom dynerna. Det är en plats som tvingar dig att sakta ner eftersom du antingen går eller trampar mot en motvind som känns som en fysisk vägg.

Den här ön är till för vandrare, fågelskådare och ensamresenärer som vill försvinna i några dagar. Det är för folk som finner glädje i att se tidvattnet gå ut och avslöja mil efter mil av grå, räfflad lera. Om du behöver ett intensivt nattliv eller exklusiv shopping kommer du att hata det här. Det finns en by, massor av gräs och en strand som är så bred att den ser ut som en öken.

Vinden och årstiderna

Om du kommer i juli eller augusti får du dela stigarna med nederländska familjer på hyrcyklar. Det är den mest välbesökta tiden, men även då känns det aldrig trångt eftersom ön mest består av tomma ytor. Vattentemperaturen blir aldrig direkt varm, men i slutet av sommaren är den uthärdlig för ett snabbt, svidande dopp.

Det riktiga Schiermonnikoog visar sig under mellansäsongerna. Maj och september är de bästa månaderna. Ljuset är hårt och klart, och fågelsträcken är igång för fullt. Är du tuff nog för ett vinterbesök bör du ta med en rejäl parkas. Ön förvandlas till ett ödsligt, grått landskap som känns som världens ände. De flesta säsongsöppna butiker stänger ner och lämnar dig med bara det nödvändigaste och de råa elementen.

Vida sanddyner och kallt järn

Stranden på norra sidan är en av Europas bredaste. Det är inte en strand man ligger på en handduk på; det är en strand man vandrar på. Du kan gå i tjugo minuter mot vattnet och ändå känna att du inte nått fram. Vid den västra spetsen hittar du De Rif, en massiv sandbank som känns som ett månlandskap. Det är tomt, ödsligt och perfekt för att rensa skallen.

Håll utkik efter de två fyrarna. Den vita används inte längre som fyr, men den röda är fortfarande aktiv och dominerar horisonten. Det finns också Wassermann, en gammal bunker från andra världskriget som ligger på en hög dyn. Det är en kall betongpåminnelse om historien, men den bjuder på öns bästa utsikt över det mörka Nordsjön. Om du gillar djurliv är Westerplas en sötvattensdamm där du kan sitta i ett gömsle av trä och titta på skedstorkar och kärrhökar utan en annan människa i sikte.

Vägen över leran

Du måste ta dig till Lauwersoog först. Om du kommer från Amsterdam är det tåg till Groningen och sedan buss till färjeterminalen. Färjan körs av Wagenborg Passagiersdiensten. Det tar ungefär 45 minuter att korsa Vadehavet. En klar dag kan du se sälar som solar sig på sandbankarna.

Det finns en snabbfärja som tar 20 minuter, men den kostar mer och du missar den långsamma övergången till ö-tempot. När båten lägger till väntar bussar på att ta dig till byn eller campingplatserna, men de flesta tar bara sina väskor och går direkt till cykeluthyrningen.

Trampor och fötter

Tänk inte ens på något annat transportmedel än cykel. Som besökare får du inte köra bil. Ön är tillräckligt liten för att du ska kunna cykla från byn till den östra spetsen på ungefär fyrtio minuter, förutsatt att du har vinden i ryggen. Om du har motvind kan du dubbla den tiden och förbereda dig på att svettas.

Stigarna är väl asfalterade genom dynerna, men om du vill se den riktiga ön ska du hålla dig till vandringslederna som skär genom saltängarna. Det finns elbussar som går mellan färjan och byn, vilket är smidigt om du bär på en tung ryggsäck, men i övrigt är dina ben din främsta motor.

Den enda byn

Det finns bara en by, som också heter Schiermonnikoog. Det är en samling gamla kaptenshus och enkla tegelbyggnader. Om du vill vara nära de tre eller fyra pubarna och mataffären ska du bo här. Det finns några små hotell och gott om B&B.

För budgetresenärer och naturälskare är campingplatser som Seedune rätt väg att gå. De ligger mitt i dynerna och du vaknar till ljudet av fasaner och doften av tallbarr. Det är enkelt men genuint. Undvik de få större hotellkomplexen om du vill hålla dig borta från barnfamiljerna.

Friterad fisk och sura bär

Maten här är ärlig och dyr, som mat på öar brukar vara. Du måste testa kibbeling (friterad vitfisk) från de lokala stånden. Det är flottigt, salt och precis vad du behöver efter att ha cyklat en mil. Leta efter allt som är gjort på havtorn (duindoorn). Det är ett knallorange bär som växer överallt i dynerna; det är otroligt surt men blir till fantastisk sylt eller likör.

Kranvattnet är helt säkert och smakar faktiskt bättre än flaskvatten. Till middag serverar tavernorna i byn vanlig nederländsk mat – biff, musslor och tjocka pommes frites. Det finns inget riktigt nattliv att tala om. Man tar en öl på ett lokalt kafé, ser solen gå ner och ligger oftast i sängen vid tio eftersom havsluften däckar en.

Överlevnad på sanden

Kontanter börjar bli ett minne blott här, precis som i resten av Nederländerna. De flesta ställen föredrar kort, även för en kaffe. Det finns en bankomat i byn, men lita inte på att den alltid är påfylld.

Mobiltäckningen är förvånansvärt bra över hela ön, även ute mitt i marsklandet. Du får 4G eller 5G nästan överallt. När det gäller öppettider stänger saker tidigt. Mataffären har inte öppet sent, och på söndagar rör sig ön ännu långsammare. Om du anländer med en sen färja, se till att ha lite mat i ryggsäcken.

Slipp dagsbesökarna

Den största strandingången nära Badweg blir fullsmockad under dagen. Det är där familjerna och dagsbesökarna samlas eftersom det är lättast att nå från byn. Om du vill komma undan är det bara att cykla österut. Ju längre mot Boschplaat du kommer, desto färre människor ser du.

Den östra halvan av ön är ett skyddat naturreservat under fåglarnas häckningssäsong, men de stigar som förblir öppna är tysta och karga. Hoppa över de organiserade turerna med traktorvagn om du inte gillar att skumpa runt med trettio andra turister. Hyr bara en rejäl cykel, packa en vindjacka och dra ut i dynerna. De bästa platserna på Schiermonnikoog är inte de som syns på vykort; det är de tomma sträckorna av saltängar där det enda ljudet är tidvattnet som rullar in.