Sifnos på två hjul

Photo: Wikimedia Commons

Rampen på Adamantios Korais fälls ner med en tung metallisk smäll mot betongen i Kamares, och du träffas direkt av det: blandningen av dieselångor och bränd oregano. De flesta hoppar av färjan och jagar luftkonditionerade taxibilar som ska ta dem till något boutiquehotell. Jag? Jag letar efter snubben med raden av dammiga 125-kubikare. Sifnos är inte en ö man upplever från baksätet på en svarttonad stadsjeep. Du behöver vinden i ansiktet, solen på underarmarna och vägdammet under däcken för att faktiskt känna stället.

Öns själ

Sifnos är mellanbarnet i Kykladerna som faktiskt växte upp och blev intressant. Den har inte Mykonos ego eller Santorinis vertikala dramatik, men den har något bättre: en puls som inte har strypts helt av turismen. Det är en ö för krukmakare och vandrare. Du ser gubbar bära vedbuntar till gemensamma ugnar och getter som har mer företräde än du på bergspassen.

Det här är för folk som äger ett par väl ingångna kängor och inte har något emot lite saltlager på huden. Om du behöver en beach club med DJ och solsängar för trettio euro, gör dig själv en tjänst och stanna kvar på båten tills den når Ios. Sifnos är för luffare som vill hitta en tyst vik vid slutet av en grusväg och äta lunch på en taverna där menyn bara är vad ägaren kände för att laga just den morgonen.

När man ska ge sig ut

Om du kommer hit i juli eller augusti gör du fel. Meltemi-vindarna kommer försöka blåsa ner din moppe från bergskammarna, och hettan gör den bästa delen av ön – vandringslederna – outhärdlig. Maj och juni är de bästa månaderna. Kullarna är fortfarande gröna, vildblommorna blommar och du slipper knuffa undan folk för att fota ett vitkalkat klocktorn.

September är också bra. Egeiska havet har sugit åt sig sol hela sommaren så vattnet är varmt nog att dyka i utan att tappa andan, och kvällsluften tappar det där vassa mitt-i-sommaren-sticket. I oktober börjar ön stänga ner, vilket är grymt om du gillar ensamhet, men att hitta ett öppet ställe för en öl blir lite av ett uppdrag.

Bergsryggar och rev

Sifnos Trails är på riktigt. Vi snackar över hundra kilometer professionellt markerade stigar som följer gamla åsnevägar. Min favorit är vandringen från Apollonia ner till Kastro. Kastro is en medeltida fästningsby på en klippa, och att gå genom de trånga tunnlarna känns som att kliva tillbaka till en tid då folk faktiskt behövde oroa sig för pirater.

Nedanför byn finns en liten klippavsats med ett kapell som heter De sju martyrerna. Det är ingen strand, bara en betongplatta och några stenar, men att hoppa i det djupblå vattnet medan vågstänket slår mot klipporna är bättre än vilken sandstrand som helst. Sen har vi Panagia Chryssopigi. Det är ett kloster byggt på en klippa som har knäckts loss från fastlandet. Skippa insidan om det är mycket folk och dra till klipphällarna i närheten istället. Vattnet där är klart som gin. För en riktig stranddag utan trams, kör moppen norrut till Vroulidia. Vägen är brant och grusig – skyll inte på mig om du tappar hojen – men belöningen är en klapperstensvik och ett litet skjul som serverar kall Fix-öl och friterad bläckfisk.

Resan dit

Du kommer sjövägen. Det finns ingen flygplats, vilket är precis varför ön inte har förstörts än. Snabbfärjor från Pireus tar två till tre timmar, men de är dyra och känns som att sitta i ett flygplan som flyter. Ta den vanliga färjan om du har tid. Den är billigare, du kan stå på däck och spana efter delfiner, och du får det där långsamma, dramatiska närmandet till hamnen som gör att det känns som att du faktiskt har rest någonstans.

Ta sig runt

Hyr en scooter. En bil är en huvudvärk i de trånga gränderna i Apollonia och Artemonas, och bussen funkar bara om du gillar att vänta i solen med femtio andra svettiga turister. En 125-kubikare ger dig friheten att stanna så fort du ser en vandringsled eller en utsikt värd ett stopp. Se bara upp för rullgruset i kurvorna; vägarna är generellt bra, men den lokala körstilen är kreativ. Parkering är gratis och enkelt för hojar nästan överallt.

Här dumpar du väskan

Apollonia är navet. Det är där Steno finns – den smala huvudgatan full av barer och butiker. Det är bra på kvällen, men det kan bli högljutt. Jag föredrar att bo i Artemonas. Det är bara tio minuters promenad från Apollonia men känns som en annan värld. Det är fullt av gamla neoklassiska herrgårdar och tysta torg där det enda ljudet är vinden i träden. Om du vill vakna till ljudet av vattnet, leta efter ett rum i Faros. Det är en anspråkslös fiskeby med tre små stränder och ett gäng tavernor som inte anstränger sig för mycket.

Kikärtor och lergrytor

Sifnos är de grekiska öarnas kulinariska tungviktare. De är kända för Revithada, en kikärtsgryta som långkokas i lergryta i vedugn i ungefär femton timmar. De brukar sätta in den på lördagskvällen för söndagslunchen. Det är enkelt, tungt och otroligt.

Till middag, leta efter Mastelo – lamm tillagat med rött vin och dill. Undvik alla ställen med bilder på maten på en skylt utanför. Gå dit lokalborna sitter. Du bör kunna få en rejäl måltid med vin för runt tjugo euro om du inte beställer hummer. Kranvattnet är tekniskt sett okej men smakar som en saltgruva, så de flesta kör på stora flaskor från supermarketen.

Praktisk överlevnad

Kontanter är fortfarande kung på de mindre tavernorna och för mopedhyra, även om de flesta ställen i Apollonia tar kort nu. Det finns bankomater i hamnen och i huvudstaden, så få inte panik. Mobiltäckningen är förvånansvärt bra – jag har haft 5G på toppen av ganska avlägsna bergskammar – men lita inte på den för navigering. Ladda ner offlinekartor eller köp en fysisk vandringskarta i butiken i Kamares.

Verklighetskollen

Skippa Platys Gialos mitt i sommaren. Det är öns största strand och den blir knökfull med familjer och överprissatta solstolar. Den tappar den där råa Sifnos-känslan. Ta istället den långa, slingriga vägen till Heronissos på den norra spetsen. Det är en liten fiskepost som känns som världens ände. Det finns en liten strand, ett par båtar som guppar i vattnet och en taverna där fisken sannolikt simmade två timmar innan den hamnade på din tallrik. Det är det riktiga Sifnos. Inget dalt, inga filter, bara sten, hav och salt.