Vind och kalksten på Inishmore

Photo: Wikimedia Commons

Färjan från Rossaveel stinker oftast av en blandning av dieselångor och fuktig ylle. När man nått halvvägs ut i Galway Bay brukar Atlanten kasta tillräckligt med grått vatten över fören för att få dagsutflyktarna att ångra den där tredje pinten Guinness från kvällen innan. Jag klev av båten med saltet torkat i ögonfransarna och ett desperat behov av en cykel utan gnisslande kedja. Inishmore handlar inte om att ha det bekvämt; det handlar om Europas råa, taggiga kant där landet helt enkelt bestämmer sig för att ta slut. Om du letar efter välklippta gräsmattor och drinkmeny kan du stanna kvar på fastlandet.

Världens ände

Inishmore är en gigantisk kalkstensplatta som dumpats mitt i havet. Den är grå, platt och korsas av tusentals mil av stengärdsgårdar som ser ut som ett enormt spindelnät från luften. Luften är tjock av lukten från brinnande torv och ruttnande tång. Folk här pratar iriska som modersmål, men de byter till engelska för att tala om för dig från vilket håll vinden blåser.

Den här ön är till för folk som gillar känslan av grus mellan tänderna och lera på kängorna. Den är för vandrare som inte har något emot lite regn och cyklister som kan hantera en motvind som känns som en fysisk vägg. Om du behöver ett femstjärnigt hotell eller ett köpcentrum för att känna att du har semester kommer du att hata det här stället. Här finns inga resorter. Inga spa-anläggningar. Bara klippor och hav.

När Atlanten visar sin goda sida

Bästa tiden att ta sig till Inishmore är maj eller juni. Vildblommorna tittar fram i kalkstenssprickorna och solen gör faktiskt gästspel. Dagarna är långa, vilket ger dig gott om ljus för att utforska öns bortre ände utan att behöva oroa dig för att gå vilse i mörkret.

Juli och augusti för med sig folkmassorna. Färjorna dumpar hundratals turister i Kilronan varje morgon, och huvudvägen förvandlas till ett kaotiskt kaos av vingliga hyrcyklar och hästskjutsar. Om du åker då, se till att stanna över natten så att du får ha ön för dig själv när den sista båten går klockan 17:00. Vintern är en helt annan femma. Det mesta stänger ner, vinden tjuter så högt att fönstren skakar och havet blir förbannat. Det är grymt för ensamhet, men du bör ta med dig en rejält tjock jacka och en trave böcker.

Klippor och iskallt vatten

Dún Aonghasa är det stora dragplåstret, och det av en anledning. Det är ett förhistoriskt stenfort som balanserar precis på kanten av ett hundra meter djupt stup rakt ner i Atlanten. Det finns inga säkerhetsräcken. Om du är dum nog att gå för nära kanten när en vindby tar i, får du skylla dig själv. Storleken på kalkstensklipporna här får allt annat att känna sig smått.

Sen har vi Poll na bPéist, ofta kallat Worm Hole. Det är en naturlig rektangulär pool som ser ut som om någon skurit ut den med laser. Att ta sig dit kräver en stökig klättring över vassa klippor, så försök inte ens i flip-flops. Om tidvattnet är rätt dånar vattnet in och ut ur hålet som en gigantisk lunga. För en paus från den grå stenen har Kilmurvey Beach vit sand och vatten som ser tropiskt ut men känns som flytande is. Ta ett dopp om du vill tappa känseln i lemmarna i en timme.

Vägen till klippön

De flesta tar färjan från Rossaveel, ungefär en timmes bilresa från Galway. Det går bussar från staden till piren. Överfarten tar runt 40 minuter. Om du kommer från County Clare kan du ta en båt från Doolin, men var beredd: den sträckan är ökänd för att göra folk sjösjuka.

Har du lite mer pengar och hatar båtar flyger Aer Arann med små propellerplan från Connemara Airport. Det är en flygresa på tio minuter som ger dig en vy över öns rutnät av stenmurar som du inte kan få på något annat sätt. Det går snabbt, låter mycket och är betydligt roligare än färjan.

Två hjul eller två fötter

Glöm allt vad bil heter. Ön är liten, vägarna är smala och hälften av charmen är att köra vilse på en grusväg. Så fort du kliver av färjan i Kilronan ser du rader av cykeluthyrare. Välj en mountainbike med ordentliga däck; vägarna är fulla av rullgrus och potthål.

Det går en lokalbuss som kör en runda på ön, vilket är okej om det ösregnar, men du missar det bästa. Att gå är det bästa sättet att se de mindre ruinerna och sälkolonierna som latar sig på klipporna nära den norra stranden. Se bara var du sätter fötterna; kalkstenen är snorhal när den är blöt, och sprickorna mellan stenarna är djupa nog att bryta en vrist i.

Här dumpar du ryggsäcken

Kilronan är huvudbyn och där de flesta bor. Det är nära till pubarna och öns enda mataffär. Det är smidigt, men det kan kännas lite trångt under dagtid. För något lugnare, leta efter ett B&B eller ett vandrarhem längre västerut mot Kilmurvey.

Om du bor på den västra änden vaknar du till ljudet av havet istället för skramlet från färjeleveranser. Det är mörkare, tystare och känns mycket mer som världens ände. Det finns också en glamping-sajt nära stranden om du vill låtsas att du campar men ändå vill ha en riktig säng.

Pints och dagens fångst

Maten på Inishmore är enkel. Räkna med mycket fish and chips, musslor och tjock fisksoppa. Joe Watty’s i Kilronan är stället för en rejäl måltid och livemusik. Guinness smakar bättre här än i London eller New York, mest för att den inte har färdats särskilt långt och luften är saltare.

Räkna med att betala runt 15 till 20 euro för en vettig huvudrätt. Det är inte billigt, men det är det aldrig på en ö. Kranvattnet går utmärkt att dricka, även om det kan ha en viss bismak av torv. Nattlivet kretsar kring pubarna. Det finns inga klubbar, bara folk som sitter på träbänkar och pratar högt över fioler och visselpipor.

Håll dig vid liv och uppkopplad

Kontanter är fortfarande kung på de mindre ställena. Det finns en bankomat i Kilronan, men den har en ovana att få slut på pengar eller gå sönder under intensiva helger. Bär med dig tillräckligt med euro för att klara dig några dagar.

Mobiltäckningen är förvånansvärt bra på större delen av ön, även om den dör när du trycker dig in under klipporna. De flesta pubar och vandrarhem har Wi-Fi, men förvänta dig ingen höghastighetsfiber. Lokala butiker stänger oftast tidigt, runt 18:00, så köp dina snacks och förnödenheter innan solen går ner. Om du hamnar i knipa finns den lokala vårdcentralen i Kilronan, men för allt seriöst måste de flyga dig till fastlandet.

Skippa minibussarna

Det största misstaget folk gör är att följa efter minibussarna. De åker alla till samma tre ställen samtidigt. Medan alla andra trängs vid ingången till Dún Aonghasa vid lunchtid, gå och leta rätt på Seven Churches i öns bortre ände. Det är en samling ruin klosterbyggnader och gamla högkors där det oftast inte är en kotte.

Ett annat tips: undvik huvudvägen tillbaka till hamnen. Ta den nedre vägen längs kusten. Du kommer passera sälkolonin och se gamla skeppsvrak som rostar sönder på stranden. Det tar längre tid, men du slipper ducka för hyrcyklar och hästskit var femte sekund. Inishmore är som bäst när du står på en stenhäll med inget annat än vinden som sällskap. Fokusera på de tysta hörnen, så kommer ön visa dig varför folk har klängt sig fast vid den här klippan i tusentals år.