Paxi utan yachterna

Photo: Wikimedia Commons

Jag klev av färjan i Gaios och fick direkt en kallsup av dieselångor och salt. Det är egentligen bara en liten stenklump – tjugofem kvadratkilometer av gamla olivträd och taggig kalksten. De flesta kommer hit på guidade båtturer med vita dukar från Korfu, men om du haffar en skranglig skoter och drar mot västkusten kan du lämna linneskjortorna bakom dig på tio minuter. Luften luktar vild timjan och solstekt getstig, och marken består mest av rullgrus som käkar upp dina foppatofflor om du inte ser upp. Det här är inte stället för manikyrerade sandstränder; det är en plats för djupt vatten, vassa klippor och den sortens tystnad som bara bryts av en åsna som skriar i fjärran.

Olivlundar och kalkstensklippor

Paxi har en märklig dubbelidentitet. Nere vid vattnet i de tre största byarna handlar allt om italienska influenser och dyra segelbåtar. Men rör dig en knapp kilometer inåt land och du hamnar i en helt annan värld av raserade stenmurar och knotiga träd som stått där sedan venetianarna styrde skutan. Det passar soloresenären som inte har något emot att svettas lite för att hitta en vik. Behöver du en strandklubb med DJ och sushimeny? Stanna på fastlandet. Den här ön är för folk som vill spendera morgonen med att vandra genom skogar av silverfärgade löv och eftermiddagen med att hoppa från klippor ner i vatten som är så klart att det ser ut som glas.

Rätt tid att dra

Tänk inte ens tanken på att dyka upp i augusti, såvida du inte gillar att sitta fast i en mänsklig trafikstockning. Ön är för liten för att hantera högsommarens kaos. Maj och juni är vinnarna – vildblommorna blommar fortfarande, stigarna har inte hunnit växa igen och lokalbefolkningen har inte nått sin gräns för turister än. September funkar också; Joniska havet har äntligen blivit så varmt att man inte tappar andan när man hoppar i, och kvällsvinden börjar dämpa den värsta hettan. Vintrarna är stendöda, fuktiga och handlar mest om att se regnet piska olivlundarna, vilket har sin charm om man skriver en bok, men suger om man vill bada.

Höga klippor och djupa blå hål

Västkusten är där det verkligen händer. Erimitis är det stora namnet här – en massiv vit klippvägg som ser ut att ha kapats av en jätte. Ett jordskred 2008 skapade en ny strand där nere, och vandringen ner mördar knäna, men vattnet har en sån där elektrisk blå färg som nästan känns fejk.

Sen har vi Tripitos Arch. Du måste navigera längs några riktigt dammiga getstigar för att hitta den. Det är en naturlig stenbro som tornar upp sig över havet. Du kan gå över den om du inte lider av svindel, men det smartaste draget är att bara titta på den från klipporna i närheten med en billig öl i handen. För lite omväxling, ta den tio minuter korta båtturen till Antipaxos. Skippa den första stranden där de stora turistbåtarna dumpar alla och vandra över kullen till de mindre vikarna. Sanden är vitare än dina tänder och vattnet är grunt och varmt.

Ta sig dit utan privatjet

Du kommer troligen via Korfu. Från Korfus hamn har du två val: bärplansbåten (Flying Dolphin) som tar dig dit på en timme men känns som att sitta i en konservburk, eller Kamelia-linjerna som är lite mer avslappnade. Om du kommer från det grekiska fastlandet är färjan från Igoumenitsa rätt väg. Den är långsammare, billigare och du kan stå på däck och se kustlinjen förändras. Det finns ingen flygplats på Paxi, vilket är precis anledningen till att ön inte har blivit helt förstörd än.

Två hjul bra fyra hjul dåligt

Hyr inte bil här. Vägarna är i princip asfalterade getstigar, och att parkera i Gaios eller Lakka är en mardröm som kommer förstöra din dag. Hyr en 125cc-skoter istället. Det är billigt, drar nästan ingen soppa och du kan trycka in den i buskarna vid starten av vilken vandringsled som helst. Se bara upp för gruset i kurvorna – den lokala busschauffören saktar inte ner för någon, och hyrhojarna har oftast däck som sett sina bästa dagar. Om du är vältränad funkar mountainbike, men backarna är inget skämt och solen kommer baka dig levande innan lunch.

Var du ska dumpa ryggsäcken

Gaios är navet. Det är där färjorna lägger till och där det händer mest. Det är okej, men det är högljutt. Lakka, uppe i norr, ligger i en hästskoformad vik och ser ut som ett vykort, mest befolkat av seglarfolket. För min del är Loggos stället. Det är den minsta av de tre, centrerad kring en pytteliten hamn med en gammal tvålfabrik i ena änden. Det känns mer som en levande by och mindre som en kuliss. Om du vill ha total tystnad, hitta ett rum i en by inåt land som Magazia. Du kommer vara omgiven av gubbar som spelar backgammon och ljudet av cikador, och du är fortfarande bara tio minuter från havet.

Bläckfisk och lokal vinäger

Maten är enkel och tung på olivolja. Paxi producerar en del av landets bästa olja, och de häller den på allt. Leta efter tavernorna som inte har bilder på maten på en skylt utanför. Testa bourdetto – en kryddig fiskgryta – eller vad som helst som innehåller bläckfisk.

Undvik borden längst fram i hamnen om du reser på budget. Gå två gränder bakåt så hittar du ställena där lokalbefolkningen äter för halva priset. Kranvattnet funkar tekniskt sett för att borsta tänderna, men det är mest avsaltat havsvatten och smakar som en simhall. Köp stora dunkar med mineralvatten i mataffären. Nattlivet handlar inte om klubbar; det handlar om att sitta på en bar vid vattnet i Loggos och dricka ouzo tills stjärnorna kommer fram.

Grundläggande överlevnad

Kontanter är fortfarande kung. De större restaurangerna i Gaios tar kort, men den lilla tavernan i bergen eller snubben som hyr ut en båt vill ha euro. Det finns uttagsautomater i de största byarna, men de får slut på pengar ibland under långhelger, så ha en reserv på dig.

Mobiltäckningen är förvånansvärt bra över nästan hela ön, även om den kan svaja när du är nere i de djupa kalkstensvikarna på västkusten. Om du kommer från utanför EU, skaffa ett lokalt SIM-kort på Korfu innan du åker över; det är billigare än roaming. De flesta butiker stänger några timmar på eftermiddagen för siesta – var inte personen som står och bankar på en låst dörr klockan tre.

Slipp folkmassorna

De blå grottorna på västkusten är spektakulära, men varenda turistbåt från Korfu och Parga stannar där. Om du vill se dem, hyr en egen liten motorbåt på morgonen och var där innan klockan tio. Du behöver inget körkort för de små motorerna, och det är det enda sättet att se kustlinjen på dina egna villkor.

För att verkligen komma undan, dra till mitten av ön och leta efter de gamla stencisternerna. Det är massiva, handhuggna vattenlagringssystem från århundraden tillbaka. Ingen går dit. Du kan sitta på kanten av en stenmur, titta ut över Joniska havet och inte höra en enda motor eller mänsklig röst. Det är det riktiga Paxi – det som finns under ytan på den flådiga yacht-destinationen.