Kouphonisia till fots

Jag klev av färjan och fick direkt lungorna fulla av dieselångor blandat med skarpa saltstänk. Vinden vid piren på Pano Kouphonisi leker man inte med. Det är en liten skärva kalksten i Kykladerna som alla försöker sälja in som något slags glättigt vykort, men verkligheten är betydligt bättre. Det är en plats där håret förblir tovigt av stormen, smalbenen täcks av ett fint vitt damm och eftermiddagarna går åt till att fundera på om en tredje karaff kallt husvin är överdrivet. Det är det inte. Det här är inte en ö för resort-folket; den är till för folk som vill skrubba av sig staden i Egeiska havet och inte har något emot lite skit under naglarna.

En liten klippa för långsamma resenärer

Kouphonisi består i princip av två öar: Pano (övre) och Kato (nedre). Det mesta av livet händer på Pano, som är så liten att du kan gå tvärs över hela ön på fyrtio minuter om du håller tempot uppe. Stämningen är avskalad och prestigelös. Du hittar inga lyxiga gallerior eller rader av designbutiker här. Istället får du vitkalkade gränder, solblekta fisknät och en hel del människor som vandrar omkring i inget annat än saltstänkta badkläder.

Den här ön passar solobackpackern som gillar att ta det lugnt. Den är för vandraren som föredrar en kustnära getstig framför en asfalterad väg och simmaren som vill hoppa från en klippa ner i vatten så klart att det ser ut som glas. Om du letar efter en lobby med marmorgolv, någon som parkerar din bil eller ett intensivt nattliv, gör dig själv en tjänst och stanna på båten tills den når Ios eller Mykonos. Du kommer att ha dödstråkigt här, och lokalbefolkningen föredrar ändå lugnet.

Vindar och solcykler

Timing är allt i de små Kykladerna. Om du dyker upp i augusti kommer du att få slåss om varje kvadratmeter sand med halva Aten och Italien. Ön känns trång, tavernorna blir stressade och priserna för ett enkelt rum skjuter i höjden.

Den gyllene medelvägen är juni eller september. I juni är dagarna långa, vattnet har äntligen tappat sin vinterkyla och kullarna har ännu inte blivit helt svedda och bruna. September är ännu bättre; havet är varmt nog att ligga i i timmar och den febriga energin från högsäsongen har dunstat bort. Se upp för Meltemi-vindarna i juli och augusti. Dessa nordliga stormar kan förvandla en lugn strand till en sandblästringskammare. När Meltemin blåser håller man sig till de söderläge vikarna eller förbereder sig på att äta en hel del damm.

Kustvandringen mot Pori

Det bästa man kan göra på Kouphonisi är också det billigaste: gå längs den södra kustlinjen. Börja vid hamnen och håll havet på din högra sida. Du kommer att passera en rad små vikar som Finikas och Fanos. De är helt okej, men fortsätt gå. Den verkliga magin händer när stigen blir mer karg.

Du kommer så småningom till Italida, en sandstrand där kläder är högst valfritt och vattnet har en nyans av turkost som ser fejk ut. Längre fram hittar du Djävulens öga, en naturlig klippool där havet väller in genom en underjordisk tunnel. Det är en fantastisk plats att sitta och titta på vattnets kraft, förutsatt att vågorna inte är för höga. Leden slutar vid Pori, en massiv hästskoformad vik med djupt vatten och ett par avslappnade kaféer. Det är en lång promenad tillbaka i mörkret, så ta med en pannlampa eller pricka in återfärden med solnedgången.

Ta dig hit utan drama

Det finns ingen flygplats på Kouphonisi, vilket är dess räddning. De flesta flyger till Aten och tar färjan från Pireus. Snabbåtarna tar dig dit på ungefär fem timmar, men de är dyra och känns som att sitta i en flytande konservburk. Om du har tid, ta Blue Star. Den är långsammare, billigare och du kan faktiskt stå på däck och se öarna glida förbi.

Ett annat bra alternativ är att flyga till Naxos och ta Express Skopelitis. Denna legendariska lilla färja är livlinan för de små Kykladerna. Den är gammal, luktar grillad souvlaki och maskinolja, och kränger rejält i grov sjö, men det är det mest autentiska sättet att anlända på. Förvänta dig bara inte en lugn resa om vinden friskar i.

Glöm hyrbilen

Du behöver ingen bil här. Att ha en är faktiskt en rejäl huvudvärk. Vägarna är smala, parkering är en mardröm och det finns ingenstans att ta vägen som du inte kan nå till fots. Om du känner dig lat eller bär på en tung ryggsäck finns det cyklar att hyra nära hamnen. De är bra för att ta sig till Pori snabbt, men kuststigen är ofta för stenig för hjul.

Det finns också en liten grön buss som kör folk mellan byn och Pori, samt en vattentaxi som avgår från hamnen varje timme. Vattentaxin är ett utmärkt sätt att se kustlinjen från ett annat perspektiv, särskilt om du vill åka över till Kato Kouphonisi för dagen.

Här dumpar du packningen

Chora är den enda riktiga byn på ön, och det är där du bör bo. Allt utgår från hamnen. För budgetresenärer finns det gott om rum att hyra (leta efter skyltar där det står “Rooms to Let”) som i princip bara består av en säng, en fläkt och en balkong. Det är allt du behöver. Om du vill slippa kvällsbruset, leta efter ställen i utkanterna av byn på väg mot Finikas. Du får bättre stjärnhimmel och mindre tjatter från sena tavernagäster.

Raki och grillad bläckfisk

Att äta här handlar om enkelhet. Leta inte efter fusionsmenyer eller molekylär gastronomi. Gå till tavernorna där borden är täckta av pappersdukar och vinet kommer i literkaraffer. Fisk och skaldjur är stjärnan, såklart. Grillad bläckfisk, friterad calamari och färska sallader är basvarorna.

Priserna är rimliga jämfört med de större öarna, men de har smugit sig uppåt. En rejäl måltid med vin brukar gå på mellan tjugo och trettio euro. Kranvattnet är tekniskt sett drickbart men smakar mycket mineraler och salt; de flesta håller sig till flaskvatten eller de allmänna kranarna om de har ett bra filter. På kvällen vaknar byns centrum till liv. Det är inget klubbliv, bara folk som sitter utanför barer med ett glas raki eller en kall öl och ser världen passera.

Grundläggande överlevnad

Kontanter brukade vara det enda sättet att överleva, men de flesta tavernor och butiker tar kort nu. Med det sagt har öns enda bankomat en förmåga att få slut på pengar eller gå sönder under långhelger, så ha alltid femtio euro instoppade i väskan för nödsituationer.

Mobiltäckningen är förvånansvärt bra över hela ön, även om den kan dippa när du är nere i de djupare vikarna. Det finns en liten vårdcentral i byn för mindre problem, men för allt allvarligt får du räkna med en båtresa till Naxos. Butiker stänger i regel under eftermiddagshettan (14:00 till 18:00), så handla dina förnödenheter tidigt.

Fly Instagram-massorna

Huvudstranden i Chora är okej för ett snabbt dopp, men den blir överbefolkad så fort en färja har lossat sin last. Om du vill ha verklig isolering, ta vattentaxin över till Kato Kouphonisi. Den är obebodd förutom några säsongscampare och en enda, legendarisk taverna som heter Venetsanos.

När du väl har gått i land vid piren på Kato är det bara att börja gå. Det finns inga asfalterade vägar och inga butiker. Följ stigarna till Nero-stranden. Det är en lång, vild kuststräcka där du kan tillbringa hela dagen utan att se mer än en handfull människor. Kom bara ihåg att ta med massor av vatten och solskydd; det finns absolut noll skugga, och solen på den vita klippan kommer att steka dig snabbare än du tror. Det är rått, det är tyst, och det är precis därför folk som jag fortsätter att komma tillbaka till det här hörnet av Egeiska havet.