Flores vid Europas utkant

Lukten av fuktig torv och salt slog emot mig så fort SATA Dash 8-planet landade på den korta rullbanan i Santa Cruz. Här finns ingen filtrerad luft. Man kliver av planet och känner direkt tyngden av luftfuktigheten från Atlanten. Mina kängor var fortfarande leriga efter en vecka på São Jorge, och inom tio minuter på väg mot den lilla terminalen förvandlades ett lätt duggregn till ett piskande skyfall från sidan. Det är Flores i ett nötskal. Ön bryr sig inte om din resplan eller dina torra kläder. Den är karg, högljudd av fallande vatten och fullständigt likgiltig inför turism.

Öns karaktär och vem den passar

Flores är vägs ände. Det är den europeiska kontinentalplattans västligaste punkt, och det märks. Atmosfären är tung, grön och vertikal. Om du letar efter vita sandstränder och servitörer som bär ut drinkar under ett parasoll har du hamnat fel. Den här ön är till för folk som vill vandra tills knäna värker, simma i iskalla vattenfallsbassänger och äta vad den lokala tascan råkade laga den morgonen.

Vem det är för: Hårdföra vandrare, ensamresenärer som gillar avskildhet och alla som föredrar en 125cc-scooter framför en turistbuss. Vem som bör hoppa över det: Resenärer som kräver förutsägbart väder, nattliv eller lyxshopping. Om du blir grinig när ett flyg ställs in på grund av dimma, stanna på fastlandet.

Säsongsrytm och bästa tid att besöka

Vädret bestämmer här.

Juni till augusti: Det är nu det gäller. Hortensiorna – som finns överallt – står i full blå blom. Atlanten är tillräckligt lugn för att färjan från Corvo ska gå pålitligt.
September till oktober: Min favoritperiod. Folkmassorna tunnas ut och vattnet är som varmast, runt 22 grader. Du kommer fortfarande bli blöt, men det är ett varmt regn.
Vinter: Total isolering. Många pensionat stänger och vinden kan nå 100 km/h. Det är rått och ensamt, bara för de verkligt hängivna.

Kustnära platser och sevärdheter

Glöm de tillrättalagda utsiktsplatserna. Satsa på det råa.

Poço da Alagoinha: Även känd som Poço das Alagoinhas. En klippvägg med ett tjugotal vattenfall som faller ner i en lagun. Ta inte bara en bild och gå; sitt där en timme och lyssna på vattnet.
Fajã Grande: Europas västligaste by. Klipporna bakom den är massiva. Det finns en badplats vid vägs ände där Atlanten dundrar in mot den svarta vulkanstenen.
Rocha dos Bordões: Enorma vertikala basaltpelare som ser ut som en gigantisk piporgel. Den ligger precis vid huvudvägen, så du behöver inte ens vandra för att se den.
Poço do Bacalhau: Ett 90 meter högt vattenfall mitt i Fajã Grande. Du kan simma i poolen vid botten, men vattnet väcker dig snabbare än en dubbel espresso.

Färjerutter och åtkomst

Att ta sig hit är ett projekt, vilket håller de stora turistmassorna borta.

Flyg: SATA Air Açores flyger dagligen från Ponta Delgada (São Miguel) och Horta (Faial). Det är små plan och de blir snabbt fullbokade. Boka månader i förväg.
Färjor: Atlanticoline kör den gula linjen under sommaren och förbinder Flores med Corvo och ibland den centrala gruppen. Var förberedd: överfarten från Faial till Flores tar 8 till 10 timmar och havet är ofta våldsamt. De flesta väljer flyget.
Dagsutflykt till Corvo: Ta en liten gummibåt från Santa Cruz eller Lajes. Det kostar runt 50 EUR tur och retur och är det enda sättet att se skärgårdens minsta ö.

Transport på plats

Lita inte på bussen. Tidtabellen är anpassad för skolbarn och lokalbor, inte vandrare.

Hyrbilar: Det finns bara ett fåtal firmor (som Autatlantis eller Ilha Verde). Om du inte bokar en bil sex månader i förväg blir du utan.
Scootrar: Jag hyrde en 125cc-scooter för ungefär 35 EUR om dagen. Det är det bästa sättet att ta sig fram på de smala, slingrande vägarna, men se upp för kor. De äger vägen här.
Vandring: Många leder är linjära. Du behöver ordna taxi som släpper av dig vid starten. En resa från Fajã Grande tillbaka till sjöarna kostar runt 15–20 EUR.

Var du ska bo

Fajã Grande: Det är här du vill bo. Här finns de bästa solnedgångarna, de mest dramatiska klipporna och några bra matställen som Maresia.
Santa Cruz das Flores: Praktiskt eftersom det ligger nära flygplatsen och den enda riktiga mataffären. Bra för första natten, men saknar västkustens dramatik.
Lajes das Flores: Huvudhamnen. Lugnt och genuint, men lite långt från de bästa vandringslederna.

Lokal mat och kvällsrytm

Maten är billig och prestigelös.

Vad man ska äta: Prova Morcela com inhame (blodkorv med jams) eller den lokala osten som är skarp och hård. Färsk fisk som Veja (papegojfisk) är en stapelvara.
Pris: En måltid på en lokal taverna kostar mellan 12 och 18 EUR inklusive vin. En kaffe kostar runt 0,80 EUR.
Nattliv: Obefintligt. Ditt nattliv består i att se solen gå ner i Fajã Grande med en Super Bock från den lokala snackbaren.

Praktiska tips för att överleva

Kontanter: Ta med ordentligt. Små caféer i byar som Ponta Delgada (den på Flores, inte São Miguel) tar inte kort. Det finns uttagsautomater i Santa Cruz och Lajes.
Uppkoppling: 4G är förvånansvärt bra i städerna, men förvänta dig noll signal så fort du går ner i en fajã eller vandrar till sjöarna i inlandet.
Vatten: Kranvattnet är säkert och smakar bättre än flaskvatten.
Utrustning: Ta med ett regnställ av hög kvalitet. Inte en billig poncho – ett riktigt Gore-Tex-ställ. Vädret slår om var tionde minut.

Hemliga flyktvägar vs turistfällor

Överskattat: Huvudutsiktspunkten för de sju sjöarna (Sete Lagoas) kan bli trång när en turistbuss rullar in. Vänta tio minuter; de drar alltid vidare snabbt.
Hemlig flykt: Vandra leden från Ponta Delgada till Fajã Grande (PR1 FLO). Det är en krävande 13 km lång tur längs de norra klipporna. Jag såg inte en enda människa på fyra timmar. Man passerar övergivna stenbyar och har hela havet för sig själv. Det är det mest isolerade jag känt mig på åratal, och det var perfekt.